Tjörnarparen 100k

Äventyr, Träning, Racerapport / Kommentera

I månader har jag tränat och väntat och (kanske) längtat. I lördags var det äntligen dags. Efter tre veckors nedtrappning, med sista veckan helt träningsfritt, skulle jag få ställa mig på startlinjen till ett riktigt ultralopp. Det var mycket nerver innan som jag försökte undertrycka genom att planera och planera och planera lite till. Ett stort supportdokument till mitt fantastiska crew, mat- och klädplanering för mig och sen noggrann packning så det skulle vara enkelt för alla inblandade. Och på nåt sätt blev det plötsligt dags för start.

05.30 ringde klockan. Då hade jag, till skillnad från nästan alltid annars innan jag ska upp till nåt, sovit gott. Eftersom jag inte behövde åka förrän sju hade jag gott om tid att äta frukost och sitta och slöa innan det var dags att klä på sig och åka.

Jag hade packat allt och lagt ut i bilen kvällen innan och tänkte mig att jag var klar. Nån gång under tiden där kom jag dock på att det nog är skönt med lite förstärkningsplagg under tiden jag väntar på start, så jag grävde fram min dunjacka och skidvantar. Smart. Ännu smartare sådär en tolv timmar senare när jag slapp frysa på kontrollerna eftersom nån smart person (inte jag) tog med den dit.

Jag parkerade mig i Tjörnarp runt kvart i åtta, hämtade min tracker och chip och väntade sen på Jakob, som skulle crewa första passet, för lite genomgång av vad jag hade med mig och hur det var organiserat. Vi tog en sväng ner till målområdet också för att fylla på vatten men det hade de inget där. Så en massa veckors planering och så tänkte jag inte på möjligheten att det inte skulle finnas vatten/sportdryck att fylla på vid starten. Nu har vi lärt oss det. Jakob hade en liten flaska i bilen så vi tog det och fyllde på så var jag inte helt vätskelös till första kontrollen i alla fall. Sen var det bara två minuter till start. Jag ställde mig längst bak för jag är inte snabb. Det innebar dock lite kryssande framåt första kilometrarna men inte så att det störde och jag hamnade nånstans mitt i en grupp som höll ganska jämnt tempo. Eftersom jag vet att jag är rätt stark i de tekniska partierna blev det dock mer frustrerande när vi började svänga in i skogen mer och mer och jag var tvungen att hålla tillbaka mer än jag ville samt dessutom ha koll på ett par fötter framför mig. Men samtidigt kan man ju prata med dem runt omkring när man är så nära så det var ju trevligt ändå.

Det märktes ganska snabbt att det skulle bli en väldigt vacker dag. Det där som skulle mulna på dröjde sig borta och solen höll sig framme. Det märktes också på min inre temperaturmätare så jag skickade ett meddelande till Jakob att ta med en t-shirt till första kontrollen så jag fick byta bort min långärmade. Snabbt byte och trots lite strul med trackern som de behövde fixa så höll jag mig under fem minuter stillastående innan jag satte iväg igen. Nästa sträcka är lättsprungen och kortare vilket gjorde att jag rullade in på kontrollen nästan 25 minuter innan min plan och ett par minuter innan Jakob som tagit med nya strumpor (för byta strumpor varannan mil kändes bra). Det trots att jag möttes upp av min fru, son och pappa nere vid Vaxsjön och stannade och pratade en stund. Jag hade hoppats att de skulle komma men andra saker som hände under dagen gjorde att de kanske inte skulle hinna. Men det gjorde de och det var väldigt uppmuntrande!

Jag tog lite extra paus på andra kontrollen innan jag gav mig ut igen med torra, sköna strumpor. Solen lyste och jag fick ett par trevliga kilometer med lite kul folk innan jag fann mig själv ensam igen vid delningen där de som skulle springa 50 eller 100 miles svängde vänster och vi andra höger. Väl ute ur skogen kom en lite längre grusvägsbit och jag hade ganska sköna, lätta steg tyckte jag. Nån hejade på mig bredvid vägen och sa att “nu är du snart klar!” och jag skrattade lite och sa, “ja, bara 71 km kvar”! Och strax efter svartnade det lite för ögonen. Inte så att jag föll ihop, men ett kort ögonblick var det bara svart. Jag kände igen känslan från när magen kollapsade vid mitt långpass efter jul. En otroligt obehaglig känsla i magen och huvudet som gör att magen liksom stänger ner kroppen när jag anstränger mig. 29 kilometer. Här behöver jag bryta. Jag kommer inte fixa det här. All denna träning och jag får ge upp innan jag ens kommer till tre mil. 

Öl 200 m? Jajjemän!

Det varade bara väldigt kort dock men den dåliga känslan i magen (alltså fysiskt dålig, inte psykiskt) höll i sig resten av loppet. Jag kunde inte äta någonting på stående fot vilket så klart påverkade mina paustider. Och strax här efter kom också den berömda kohagen där det var härligt, iskallt vatten som inte gick att undvika. Sen är det in i skogen och genom mera lera och över en del spänger som också sjunker ner under vattenytan så att man får mera vatten in i skorna. Lönt att byta strumpor på förra kontrollen, det var ju här efter jag skulle gjort det! Det är knappt tre kilometer till kontrollen men oj så långa tre kilometer. Halvvägs, vid en grillplats, hade nån ställt upp en vattendunk och lite godis och det var jättefint men just då blev jag mest orolig att det var det som var kontrollen, att Jakob inte hittade dit, och att jag inte skulle kunna få värma mig lite. Men en bit längre fram, genom mera lera och sörja, kom äntligen mullret från generatorerna och det blev lite bättre i huvudet.

Jakob gav mig nya strumpor och tryckte en croissant i händerna på mig. Det blir bra, håll dig i rörelse, det blir bättre snart. Det kändes inte så. Croissanten tog en bra stund att svälja men det var grusväg en bra bit nu så det var enkelt att ta sig fram åtminstone. Sen svängde vägen in i skogen igen och jag möttes av en vägg. Jag tror inte jag har sett en brantare backe i Skåne. Strava säger att den rampar upp över 40% och det tror jag på. Med händerna på låren tryckte jag mig upp med mjölksyran sprutande ur öronen. När jag kom upp kändes allting mycket lättare. Huvudet var med, magen vad inte dum (fast jag vågade inte äta ändå) och benen orkade springa igen. Och sen helt plötsligt var jag tillbaka på Skåneleden och på tillbakaväg, bara nån kilometer från kontrollen Suggan (som man som tvåvarvslöpare då passerar fyra gånger). Jag var glad, livet var lätt, de hade dammsugare (kakor alltså) i tältet, och snart hade jag gjort ett varv utan några större skador.

Kilian Jornet smiter förbi

Sista milen på första varvet flöt på ganska bra. Jag hamnade med en lagom stor grupp som “bara” skulle springa 50 km så de höll hyfsat tempo och trevliga samtal. Solen höll på att gå ned och det var lite magiskt ute i skogen här. Helt perfekt avslutning. Fast det inte var slut för mig. Jag skulle ju göra det en gång till. Här nånstans blev vi också omsprungna av Kilian Jornet som var ute på en lätt lördagsjogg på 160 km och nu då hade sprungit tre mil längre än vad vi hade. Trevlig var han också. Och inte nog med det, han kom springande ut på sitt andra varv innan jag ens hade kommit in från mitt första så jag mötte honom två gånger där.

In till mål skulle jag byta crew och David och Cilla mötte mig med glada hejarop. Men jag var inte längre så glad, jag var rätt slut. Sista två kilometrarna var så där psykiskt påfrestande igen. Tar det aldrig slut? Är jag inte framme snart?

Jag gissar att det här hade att göra med att jag började bli nedkyld. Solen hade gått ner under trädtopparna och det blåste rätt snålt in från Tjörnarpssjön. Så det var rätt skönt att lägga sig och ta en snabb femminutare på golvet i tältet.Cilla märkte rätt snabbt att jag var nedkyld och propsade på mig en dunjacka till. Det gjorde gott. Det här är helt klart en av sakerna jag måste träna på. Kanske hellre vara lite för varm än lite för kall när jag jobbar så här lågintensivt, även om det är obekvämt. Sen hade jag gjort en extra pizza kvällen innan och det var ett genidrag. Den var makalöst god och räckte över flera kontroller nu när jag inte var särskilt sugen på nåt annat.

Eftersom jag kom in lite tidigare än planerat tog jag lite extra paus här men när jag stack iväg kändes det faktiskt oförskämt bra. Inget ont, inte särskilt trött och inga konstigheter. Nästan som att jag inte sprungit alls. Nästan. Och den känslan höll i sig ganska länge. Den största skillnaden mot första varvet var att jag var i princip helt ensam. Jag kom ikapp en annan löpare närmare Suggan igen och vi höll ihop till nån kilometer efter. Sen kände jag att jag faktiskt ville springa och han hade förbrukat sitt springkonto redan och planerade att hajka in sista fyra milen. Det ska väl sägas att jag också gick ganska mycket men jag ville ändå springa så mycket jag kunde. Runt Vaxsjön bredvid Skånes Djurpark var det så där magiskt igen. Tyst och månljust och leden är så där väl tillrättalagd att jag kunde stänga av pannlampan ibland och bara springa i månljuset. Jag såg mig lite omkring och såg en pannlampa, en bra bit bakom mig. Annars var det inte en själ ute vad det verkade. När jag kom förbi stället där min familj hade mött mig på förra varvet blev jag lite tårögd. Trots att det inte kändes hemskt så hade det verkligen gjort gott om de stod där nu. 

Jag tog lite längre pauser på de två första kontrollerna (tio istället för fem minuter tror jag, har inte helt koll) och plötsligt var jag ute mellan 70 och 80 kilometer. Det är helt sjukt långt faktiskt. Det är en halvteknisk bit som sluttar lite nedförs och nu ringde Emil och skulle säga god natt. Det var lite dålig täckning så det blev inget långt samtal. Då upptäckte jag också att batteriet i mobilen nästan var slut och medan jag tittade på det blinkade plötsligt pannlampan om att batteriet började sina. Jag satte ju på mig den precis! Eller ja, det kändes som precis, bara fyra timmar tidigare. Fast jag tycker att det batteriskrället borde räcka sju, åtta timmar i alla fall. Men det har bråkat lite sista månaden och det är ju trots allt snart tre år gammalt och rätt välanvänt. Jaja, det var bara av med jackan, av med västen, gräva fram reservbatterier, sladdar och powerbank. Lagom frustrerande i mörkret när huvudet kanske inte är helt med. Jag pratade högt med mig själv “Nu lägger jag mobilen på marken, nu lägger jag skyddet till batterikontakten på marken” och jag tror jag fick med mig allt igen. Jag har inte saknat nåt än i alla fall, en vecka senare.

Magiskt vackert i solnedgången

Det var både spännande och lite jobbigt här ett tag men generellt snurrade det på ganska bra. Jag kom upp till delningen och tog mig tillbaka till Dagstorpssjön och snart var jag framme på samma ställe där jag varvet innan fått den där dåliga känslan och även nu började jag bli lite frustrerad igen. Det gick långsamt, både när jag sprang och när jag gick, och de där leriga partierna var mycket större nu än förra varvet. Frust. Det fanns inte längre en väg genom kohagen där man kunde ta ett par rejäla kliv och sen vara ute på torrt utan det var bara att klampa igenom hela i vattnet, och sen sprang jag fel och spenderade ett par minuter med att leta efter stigen igen. Arg. Fastnade på en gren. Svordomar. Sen är det den där dumma passagen runt Dagstorpssjön som är lång och lerig (bara knappa tre kilometer, men det var helt klart den längsta passagen på hela loppet och den är inte så dum annars, bara när man gjort 80 km innan). Så när jag rullade in på kontroll Galten, där mitt sista crew, Emanuel, Jon och Alex väntade, var jag inte så positiv. Dessutom hade en stor blåsa på min lilltå precis spruckit och jag ville byta strumpor. Kul start de fick. 

Men även om jag kände att jag behövde spy ur mig lite negativitet hade jag också en bra känsla för jag visste att jag kunde ta mig i mål därifrån. Det jobbigaste var avklarat. Det var bara sista biten kvar nu. Jag fick ett par nya, varma, sköna strumpor, lite att äta och dricka (socker-Cola alltså, helt magiskt; det har jag svårt för annars) , och sen gav jag mig ut igen. Den där jobbiga backen tog jag inte i ett svep nu utan fick stanna tre gånger på vägen upp (den kanske är 100-150 meter lång) men det kändes ändå bra, och jag lirkade mig ner förbi lerhålen tills jag tog mig tillbaka till Skåneleden. 

Ganska nöjd efter 93 km

Jag var hyfsad pigg i steget och tog mig tillbaka till Suggan för sista gången ganska lätt. Och när jag kommer in där möts jag av hejande och disco och såpbubblor! Det visar sig att Kilian är på väg in och det visar sig också att mitt crew har kört vilse, så jag sätter mig en stund och tar min tid, äter lite chips. Det var najs. Så fick jag se Kilian en tredje gång, den här gången har han sprungit femton mil på samma tid som jag sprungit nio. Och han såg knappt medtagen ut. Jag vilade en stund till, fick lite cola av killarna och stack sen iväg på min sista mil. Vid det här laget hade jag ganska bra koll på banan och kunde börja räkna ner kilometrarna. Det var oväntat skönt faktiskt, jag trodde det skulle vara jobbigare med en varvbana men just den här biten, att jag visste var jag var och hur långt det var kvar, kändes verkligen bra. Och eftersom jag visste att jag inte behövde göra mer efter här vågade jag mig dessutom på att springa lite hårdare (inte mycket, men lite). 

Efter ett par kilometer blir det plötsligt ovanligt ljust framför mig. Det visar sig att jag har sprungit ikapp någon (kors i taket!). Han tog det lugnt, verkade ha det efter omständigheterna bra och behövde inget av mig så jag fortsatte framåt. Nu började jag också reflektera över vad jag sysslat med den här dagen och hur sjukt det är att springa 100 km på en dag. För att inte tala om ännu längre! Fast kanske inte främst distansen utan tiden. Jag låg på runt sexton timmar sen start här och det är ju ungefär vad jag brukar vara vaken per dag annars. Det kändes också ganska sjukt att jag varit ensam så enormt stor del av banan utan att fullständigt tappa det. Jag känner mig faktiskt ganska nöjd med det. Och jag fortsatte räkna ner kilometrarna, passage efter passage. 

Med 1,5 kilometer kvar blir det plötsligt alldeles ljust runt omkring mig och en löpare dundrar förbi i bra tempo. Jag antog att det var han jag passerat tidigare som hittat formen igen men jag hann se en orange nummerlapp så det var nån från 100-miles-loppet. Det visade sig vara Magnus Linde som kom tvåa på den distansen. Han ville in under 17 timmar och visste inte riktigt hur långt det var kvar så han tog i. Jag hade lite innan gett upp 17-timmarsgränsen för jag visste att jag hade typ tre kilometer och tjugo minuter kvar och det kändes som att det var svårt att få ner tempot under sju minuter per kilometer. Så jag hade bestämt mig bara för att springa hela sista biten och inte bry mig om tiden. Och det gick nästan, fick stanna och gå ett par hundra meter när jag fick nån konstig värk i revbenen, men sen rullade det på. Och där, i mål, stod mitt crew och gjorde vågen! Vilket mottagande!

Som tur var hade jag lite huvud kvar och korsade målmattan innan jag hälsade på alla och fick en tid på 16 timmar 59 minuter och 43 sekunder. Lite skönt faktiskt även om ett par minuter efter 17 timmar inte hade gjort nåt. Bara ca 40 minuter efter Kilian! (Och sex mil också, så klart). Han satt där i tältet fortfarande så jag hann byta ett par ord med honom (eller byta ord, mest “great job” och “nice to see you” typ)  (#starstruck). Men så otroligt skönt att bara sitta där i stolen och suga in känslan av att vara i mål. Det var inte en smäll eller en lättnad utan snarare en krypande känsla av nöjdhet, att jag faktiskt inte behöver resa mig och fortsätta. Inte för att jag kanske inte ville utan för att jag var klar. 

Har jag lärt mig nåt då? Ja, att jag gillar det här. Jag kanske inte är redo för 100 miles men uppåt 100 km känns både kul och bra. Däremot behöver jag mer erfarenhet av lite längre tider på fötterna, träna mer på att äta rätt och att klä mig bra, så jag ska nog ge mig på lite kortare ultradistanser också bara för erfarenhetens skull. Och att ha folk runt omkring en som hjälper till är helt ovärderligt. Att få se ett familjärt ansikte vid varje kontroll håller humöret bra uppe, och att dessutom inte själv behöva tänka på saker som att fylla flaskor eller slänga skräp gör nog mycket för att hålla huvudet tillräckligt piggt. Så ett enormt tack till hela mitt crew! Hoppas jag inte skrämt bort er!

Nånstans i mörkret

2 reaktioner på ”Tjörnarparen 100k”

  1. Helt fantastiskt löpt, och att du orkar skriva av dig och dela med dig – tack!

    Det är svårt för en vanlig fjuttjoggare att ta in och begripa vidden av en sån här del av en mening: ”sista fyra milen”…

  2. Wow, that’s a great read, Gustaf! I really enjoyed reading it (and only needed to translate a few words 😉). Well done on completing 100kms, that’s a serious distance. Heja på dig!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.