Att cykla 20 mil
Som måldriven person behöver jag ha nåt att sikta på för att motivera mig. En av de sakerna jag fascinerats av länge har varit långdistanscykling men trots att jag cyklat ganska många år har jag aldrig kommit till skott och tagit steget in i randonneur-världen. I sommar, däremot, då skulle det hända.
Det kändes inte som en så stor grej. Träningen gick bra och fortsatte i samma spår som till Skåneleden del 1 fast jag gjorde en grej av att cykla längre och längre pass varje lördag. Inte så mycket längre men ett par kilometer till en mil kanske. Och vädret var ju fantastiskt, jag ville cykla jämt. Min fru undrade vem han var, han den där som gick upp tidigare på lördag, söndag än på vardagarna, och jag är väl själv inte riktigt säker på hur det blev så. Kanske träningen gjorde att jag gick och la mig i tid och därför också vaknade tidigare än vanligt. Eller så har jag bytt tillräckligt många celler i kroppen för att bli en ny människa.
Hursomhelst började det bli dags att ta tjuren vid hornen och ge sig på den där 20-milaren. Jag plottade en rutt som skulle ge mig 205 km och runt 1500 höjdmeter, väldigt snarlik Milslukarens officiella Åsarunda fast med start hemifrån istället, och började noja över utrustning. Hur mycket kläder skulle jag behöva? Hade jag tillräckligt med väskor? Lampor? Men ju närmare datumet kom, desto tydligare var det att jag inte skulle behöva ha med mig så mycket sånt. Det skulle 32 grader varmt och sol. Jag behöver inte förstärkningsplagg eller lampor i mitten på juni.
I sista minuten (kvällen innan) bestämde jag mig också för att göra en riktigt tidig morgon för att slippa så mycket av värmen som möjligt. För jag och värme är inte bästa vänner om jag inte har en stor pöl med vatten i närheten. Så efter att ha lagt fram allting, brett ett par tunnbrödsrullar med jordnötssmör och trippelkollat att cykeldatorn verkligen laddade gick jag och la mig. Halv fem skulle klockan ringa. Och det kunde den ju göra hur mycket den ville för klockan fyra vaknade jag för femte gången och tyckte inte det var lönt att försöka sova mer. Så tjugo över fyra rullade jag iväg hemifrån. Det är inte varje dag man är vaken innan soluppgången i juni.
De inledande fyra milen gick på välkända vägar så de rullade på fort och eftersom jag gillar att upptäcka nya saker sprang milen på i ganska bra fart. Efter att ha svängt av mot Stora Uppåkra från Hjärup väntade ny terräng och jag vände in i den uppåtgående solen. Det var precis lagom. Lagom varmt, lagom blåsigt (dvs inte alls), lagom ljust, lagom backigt (dvs inte alls). Och efter att ha korsat Staffanstorp rullade jag ut från den sista större bebyggelsen på många mil.
Första riktiga testet upp till Dörröd gick bra. Det rampade lokalt upp över 14% men det kändes under kontroll. Det var fortfarande helt ok temperatur och jag höll mig väl med vätskan. Väl uppe tyckte jag det var dags för en macka så med bra rull ned för backen mot Veberöd slukade jag trekvarts tunnbrödsrulle innan den började stocka sig i halsen. Så jag gav resten till dikesrenen för den såg ut att behöva lite näring.
Jag rullade genom Veberöd och över väg 16 mot Vomb med en hand på magen. Det knorrar lite och känns lite mysko. Inte hemskt men lite mysko. Och här inne mellan tallarna är det klippt vindstilla och börjar kännas kvavt, vilket inte gör situationen bättre. När jag sen passerat Vomb och kom upp längs med Vombsjön fullkomligt exploderar det av knott över vägen. Det blir till att cykla flera kilometer med en hand över munnen och näsan för att inte få fullständig proteinöverdos. Kul ju.
Mitt enda planerade stopp var på Ica Nära i Harlösa och tack vare min eminenta planering och fantastiska tidsuppfattning hade de precis öppnat när jag rullade in fem över åtta med 96,9 km på datorn. Nästan exakt halvvägs och nästan exakt halva tiden enligt plan.
Här köpte jag mig en stor flaska vatten, en halvliters cola och en Piggelin som jag satte mig utanför och smaskade i mig. Magen kändes nästan bra och jag hade gott om energi kroppen. En annan cyklist rullade in här. Han skulle till Ystad med sin mamma och såg ut att kunna få en riktigt trevlig tur. Vi önskade varandra lycka till och jag hoppade upp igen för att tackla en av de rejälare skånska backarna.
Backen upp från Harlösa mot Löberöd är en best. Den snittar nära 6% första kilometern och nästan 4% de första två. Sen flackar det ut lite men går lite konstant uppför hela vägen till Norrto. Sen flyger man ner alla dessa höjdmeter till Osbyholm utanför Hörby och får börja klättra igen mot Höör. Colan hade tagit slut nånstans halvvägs hit och jag lyckades inte få ner annat än vatten på en ganska bra stund.
Vägen mellan Osbyholm och Höör är en trevlig affär förbi Fulltofta och genom Ludvigsborg. Här fick jag rygg på en annan cyklist men han var lite för snabb för mig så jag såg aldrig nåt annat än ryggen på honom. Sen höll jag på att skrämma livet ur en liten tant som klev rakt ut i gatan vid ett litet bageri. Jag såg henne så det var aldrig nära men hon såg inte mig och höll på att tappa frukostbullarna. Det gick bra ändå och vi skiljdes med leenden. Sen kommer man in i Höör och cykelbanorna tar vid. Första biten in till rondellen på 23:an är rätt lugnt, en lång cykelbana med bra överblick vid korsningar och liknande. Andra halvan är halvkul.
Det är ändå ganska välbebyggt i området och man tvingas ut på cykelbanor som har tillkommit som eftertanke med märkliga korsningar och ställen där man inte vet om man är på cykelbana eller trottoar. Men det är snart över och jag rullar upp mot Skånes Djurpark och sen in på en av mina absoluta favoritvägar från Jularp till Norra Rörumsvägen. Det går lite halvtrögt men det går också lite uppför. Fast pulsen säger att det är lugnt. Fast jag är lite mer andfådd än vad pulsen säger. Äh, håll i, det är snart en lång nedförsbacke till Ljungbyhed. Men efter Norra Rörum började det kännas väldigt konstigt. När jag tog det lugnt kändes huvudet som bomull och jag flämtade som en törstig hund. När jag tog i lite så kändes det normalt. Det går nog över snart.
Det gjorde det inte. Flämtandet blev värre och jag hade svårt att tänka. Normalt sett har jag inte min snitthastighet på datorn för att så länge jag själv kan räkna ut den givet tid och distans så vet jag att jag inte tar i för mycket. När jag rullade upp mot Ljungbyhed fick jag olika svar varje gång jag försökte räkna. Huvudet funkade inte, andningen funkade inte. Men det är bara fyra mil hem. Och en av Skånes värsta backar. Inte den värsta, men en av dem. Om jag hade haft huvudet med mig hade jag så klart stannat på konditoriet i Ljungbyhed och tagit en macka och en kaffe, men det gjorde jag inte.
Istället drog jag förbi i lagom fart och tog sikte på foten av Söderåsen för att attackera backen med god fart. Det funkade i sådär en trettio sekunder. Sen fick jag växla till min lättaste växel och även där tog det emot. Det planar ut lite utanför Lottas våffelstuga men jag och tunnelseendet såg bara vägen, bara flåsandet och benen som skrek. Runt hörnet blir det brant igen. Riktigt brant. Så brant så jag fick hoppa av och gå. Och jag går hela vägen upp. Hoppar på cykeln igen och orkar inte trampa runt ens på lättaste växeln.
Ett par hundra meter längre fram kollapsar jag vid ett elskåp. Där häller jag i mig lite vatten och hyperventilerar som om jag legat under vatten i flera minuter. Sen ringer jag pappa och ber honom hämta mig. Det blir inga 20 mil idag. Jag stannar på 169,7 kilometer och knappt sju timmars totaltid. Jag väntar tills jag slutar hyperventilera och sen traskar jag med huvudet hängande bort till infarten till Klåveröds strövområde. Där lägger jag cykeln i diket och lägger mig i skogsbrynet och väntar på att la voiture balai kommer och plockar upp mig. Det tar i närheten av en timme och far min kommer fram ungefär samtidigt som jag får andningen under kontroll. Det här var en bonk av sällan skådad art. Troligen lite bonk kombinerat med solsting. Resten av dagen spenderades vid mammas och pappas pool. Det kändes mycket rimligare än att man skulle cykla 20 mil i 32-gradig värme. Det låter ju bara dumt.
Idag känns det bra. Inga konstigheter. Inte så besviken heller faktiskt; att inte lyckas med min första 20-milare på årets varmaste dag är ändå ok. Det kommer fler chanser. Hoppas jag.