Jakten på Gullspira

Äventyr / Kommentera

En av få fördelar med att vara lärare är att man har möjligheten att vara ledig när vädret som bäst bjuder in till äventyr som inte kräver så mycket förberedelser. Så efter att ha hämtat barn på läger tog jag en regntung eftermiddag i beslag och bestämde mig för att jag behöver ett äventyr. Ett sånt som jag småkikat lite på innan var Hovdalaområdet utanför Hässleholm. Det har blivit ett par cykelturer här tidigare men jag har aldrig sprungit eller vandrat här. Så efter att ha kollat lite på lederna, dansat en kort soldans så att regnmolnen skulle blåsa bort lite fortare än SMHI sa, åkte jag iväg utan regnkläder.

Ju närmare Hässleholm jag kom, desto blåare blev himlen (vilket inte alls stämmer med hur Hässleholm annars funkar) och temperaturen steg. Det såg ut att bli en perfekt eftermiddag. Och när jag ställde mig på parkeringen vid Hovdala slott visade det sig att just så var det. Det tidigare regnet hade gett vika och eftermiddagssolen strålade. Nästan lite för bra, men det var ändå humana temperaturer.

Jakten på Gullspira är en led som designats både efter naturen och tydligen efter en fabel om den lilla killingen Gullspira som smet, gick vilse, fick se världen och sen kom hem igen. Ganska passande ändå, ungefär samma som jag gjorde. Det är en tvådelad led med en ostlig slinga på cirka nio kilometer och en västlig slinga på knappt tolv. Totalt över de båda får man runt 350 höjdmeter när man springer upp och ner för åsarna som omger Hovdala slott. Det är fantastiskt vacker när vädret vill.

Jag drog åt skorna, hängde på mig västen och satte av mot den östra slingan. Planen var att ta den enkla delen först och den svåra sen. Nånting säger mig att jag började åt fel håll om det var planen. Men det gjorde inte så mycket. Första grusvägen upp på toppen av kullen österut delade jag med en husbil. Vi rörde oss ungefär lika snabbt. Dock tror jag de planerade att stanna på rastplatsen där uppe. Det gjorde inte jag. Utan jag fortsatte i godan ro genom hagen på toppen med fåren strax norr om mig och solen i ryggen hela vägen till vägen på andra sidan. Bra start. För nog hade jag missat min sväng nu?

Jojomän. Så det var bara att vända och trava tillbaka till mitten av hagen ungefär där skylten pekade söderut. Det kunde man ha sett om man inte tittade på den fantastiska utsikten. Och efter att ha fått ett par, tre väldigt trevliga kilometer gjorde jag samma sak igen. Den här gången fortsatte jag längs vägen nedför backen istället för att svänga in i skogen. Så det var ju bara att knata upp för backen igen. Jag frustade lite för mig själv och rynkade pannan åt den lilla, lilla stigmarkeringen som visade den väl igenvuxna stigen man skulle svängt in på. Dagens regn och eftermiddagssolen gjorde att luftfuktigheten var nästan tropisk och jag svettades som en husky i en bastu. Tur att jag tog båda flaskorna med mig i västen.

Och så här fortsatte det första sju, åtta kilometrarna. Jag sprang förbi flera väldigt minimalistiska skyltar som visade avtag från huvudstigen och fick leta mig tillbaka. Tack och lov var det tidigt och jag hade fortfarande huvudet med mig.

En av de fascinerande sakerna med att röra sig i områden med en sån historia som Hovdala är att man stöter på ett och annat intressant. T.ex. den här minnesstenen över Casper Ehrenborg som står mitt i skogen en bit ovanför slottet. Han dog i en jaktolycka här i trakten strax innan han skulle fylla 17. Eller den gamla biblioteksruinen bara en halvkilometer eller så bort. Ett fantastiskt monument som påbörjades mot slutet av 1700-talet men aldrig färdigställdes. Och det här tillsammans med natur där man stöter på både vildmark som känns otroligt långt ifrån mänskligheten samt landsbygd med gamla stugor och gärdesgårdar.

Mina felspringingar gjorde att den östra slingan blev närmare tio kilometer men det gjorde inte så mycket, Jag var svettig men eftersom det finns en vattenkran här precis där de båda slingorna möts behövde jag inte snåla med vattnet. Så jag fyllde på och sen började jag klättringen upp på åsen igen.

Casper Ehrenborgs minnessten
Biblioteksruinen

Den första backen är egentligen den enda stora backen på västslingan. Med ett femtiotal höjdmeter på en knapp kilometer är den hyfsat brant och dagens regn hade gjort den rejält lerig och hal bitvis. Den tog sitt slut uppe på en rastplats och därifrån är det en bit grusväg innan man ger sig på ett lååååångt parti vilda stigar. Nästan hela slingan faktiskt. Det är en liten bit grusväg vid gårdsmejeriet Glada Geten (som jag gissar haft ett finger med i namngivningen av slingan) och sen en liten bit senare, men annars är det stig hela vägen ner till Slottet igen.

Kroppen känns bra och stigarna är nästan magiska i kvällssolen. Åtminstone fram till jag kommer ner i en svacka, både i landet och i själen, när luften plötsligt går ur. Stigen är lerig och full av djupa kospår. Nu blir jag lite gnällig. Måste jag gå i det här? Blä.

Och då blir jag irriterad på mig själv för att jag är så sjåpig och så blir det plötsligt dålig stämning i skogen. Jag bestämmer mig för att jag behöver sakta ner och gå en bit. Kommer ut på den andra lilla biten väg men fortsätter att gå ända tills jag svängt av vägen och klättrat upp för den sista knölen. Nu går det nerför. Då kan jag springa. Lite i alla fall. Fortfarande lite gnällig i huvudet så när jag stöter på nästa backe, den sista, jag lovar, så börjar jag gå direkt. Jag kommer ut under det fantastiska trädhuset med utsikt över Finjasjön och tycker att livet genast blev lite bättre. Stannar och tar en panoramabild med telefonen. Vad använder man såna bilder till? Man lägger in dem på bloggen så klart. Håll till godo!

Nu ska jag bara ner. svänger upp längs vägen till höger och travar på i lugnt tempo förbi moppepojkarna som står och härmar lammen uppe på höjden och påbörjar min nedstigning. Det är en lång backe, hela vägen ner till slottet, och hela tiden känner jag hur mina ben gnäller på den där idioten som tvingar dem igenom såna här dumheter. Tyst med er, lite till klarar ni. Och det gjorde de. Även när jag kom ner på platten klarade de att röra sig och jag passerade halvmaradistans på strax över 2:30 vilket jag anser är helt klart godkänt med tanke på terräng och topografi. Men väl framme vid bilen fick jag nog hålla med benen lite för nu var jag trött.

Av nån anledning har hästfolket bestämt att de ska sova i sina husbilar på parkeringen så jag får smita in bland myggen och fästingarna i skogen för att byta om. Mest för deras skull egentligen. Eller vanligt hyfs kanske, jag vet inte. Skönt är det i alla fall att ha torra kläder på sig. Sommaräventyr kräver inte så mycket i utrustningsväg men lite extra kläder inför hemresan är alltid trevligt. Så torr och trött och nöjd sätter jag mig och åker hemåt i skymningssolen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.