Skåneleden Ås till ås, del 2

Äventyr / Kommentera

En kompis och jag började ett litet projekt i våras där vi tänkte springa Skåneledens Ås till Ås-led, etapp för etapp. Vi började i våras från starten i Åstorp med mål på Skäralid i Söderåsens nationalpark. Det blev en schysst 40 km-tur med ca 750 höjdmeter och mycket teknisk stig. Vi kom i mål på strax under 6 timmar.

Det blodade tanden lite så den här dagen gav vi oss på nästa etapp som skulle ta oss från Skäralid till Onsvala-källan strax öster om Höör. Det skulle bli bådas första ultradistans på strax under 48 km och 769 klättringsmeter (på aktiviteten, 778 enligt Stravas ruttverktyg) och även min första maratondistans.

Klockan hann inte ens ringa innan jag gick upp strax innan fem och gjorde kaffe. Till det blev det lite grekisk yoghurt med granola och ett par mackor med jordnötssmör och lite YouTube (. Lagom start. Jag är lite nojig när det kommer till långa dagar ute i det vilda så jag behöver en rejäl kopp kaffe för att sätta igång magen och väntar in att den har gjort sitt innan jag sticker iväg, även om det innebär att jag blir lite sen. Oftast är det inget problem, särskilt inte om man käkat en lagom ostig pizza kvällen innan.

Starten vid Skäralids naturrum

Allt var packat och klart så det var bara att dra på sig kläderna och lasta ut västen i bilen. Sju grader, soluppgång, lite dimma över fälten. En perfekt morgon. Vi planerade att parkera min bil på Skäralid och sen få skjuts från ’mål’ tillbaka dit och strax efter sex plockade jag upp Magnus och kvart i sju var på Skäralid och värmde upp.

Alltihop börjar med en rätt teknisk backe som är 300 meter lång och stiger med 75 höjdmeter så man är bra varm ganska snabbt. Vi tog ett par minuter för extra stretching och tänjning efter första kilometern innan vi fortsatte nedför till Röstånga. Där blir det asfalts- och grusväg ett par km innan det går in i skogen igen. Första etappen med slut vid Jällabjärs vindskydd kunde ha gått lite fortare om de hade skyltat där man ska svänga av från den stora stigen vi sprang på så vi sluppit den extra kilometern eller så. Anyway, vi hade precis börjat. Det var mulet, lite kvavt men också lite svalt så det hade inte gått åt så mycket vatten. Nästa vattenstopp är om 15 km, det är inga problem, jag har två nästan fulla halvlitersflaskor.

Härligt dis över Odensjön

Andra etappen är ganska mycket väg, mycket uppför och nedför och väldigt lite platt. Fantasiskt ställe att cykla på men något enformigt att springa. Skogsstigarna är väldigt trevliga, inte för tekniska och med trevliga vyer. Officiellt slutar den där Södra Hultarps naturreservat börjar men vi hade ett par km till vattenpåfyllningen i Hallaröd så det var vårt mål. Här tog mitt vatten slut och magen började krångla. 25 km är ungefär vad jag har gjort distansmässigt till fots över sommaren så det kanske inte var så lustigt. Det vore ju dumt att påstå att jag var väl förberedd träningsmässigt. Uppe på krönet av naturreservatet hörde vi reveljen (klockan var ju ändå 10). Vi hade sett nåt om jaktritt i reservatet under dagen så det var säkert starten på det. Här var det lite mörkt. Magen knöt sig ordentligt och huvudet hade svårt att fokusera på nåt annat natt jag var törstig. Enligt plan var ju vattenstoppet på 25 km men våra felspringiningar gjorde att klockan stämde dåligt med verkligheten, och jag behövde verkligen vatten.

Hallaröds kyrka är en härligt chunky medeltidskyrka och precis utanför kyrkogården finns en liten drickavattenkran med kanske det godaste vattnet i Sverige. Spontant känner jag att jag kanske skulle kunna ta bilen dit och tycka detsamma en dag när jag inte varit utan vatten 5 km och mår kass. Men fem minuters paus, en skön spolning i ansiktet och en snabb flaska i magen (inte helt säker på att det är smart att dricka en halvliter kallt vatten när magen redan är sådär, men det funkade) så satte vi iväg igen. Det går uppför igen. Först på asfalt, sen på grusväg och när det vänder ner är det teknisk stig. Sen missade vi avtaget också så vi fick nån halvkilometer extra nedför (som vi fick ta ikapp uppåt såklart). Nu började framsida lår göra sig påminda. Inte hemskt, men lite. Och att inte ha kunnat äta på nån timme gjorde mig lite orolig, så vi tog det lugnt ner till Frostavallen och bort till etapp 3:s slut i Maglebjär. Nu har vi 10,5 km kvar. Det gör vi ju en vanlig tisdagkväll, inga problem. Och ett par km till var det lugnt. Men sen kommer man ut på en asfaltsväg som går uppför i en km, sen får man en teknisk nedförslöpa ut på, just det, en asfaltsväg som går uppför. Som slutar i en teknisk stig nedåt. Det gjorde ont i ett flertal tår och ett knä och båda låren just nu.

Hallaröds kyrka

Mörk period en stund. Mycket promenad. Men jag joggade på fram till maratondistans och sen fick jag gå en bit. Nu är det bara fem kilometer kvar, det är ju inga problem. Fram med pannbenet. Min kompis var trött men ok. Det hjälpte kanske å andra sidan inte att jag var helt säker på att vi var framme vid stora väg 23, skulle bara över den och sen var det sista biten in i skogen. Det blev dock snart ganska klart för efter en stund på den här vägen bar det in i skogen åt fel håll för ännu en teknisk nedförsbacke innan vi ramlade ut på 23:an.

Vi korsar stora väg 23 och dyker in i skogen, en trevlig barrskogsstig, mjuk och härlig för ben och fötter, som tar oss ut till en … grusväg. Som går uppför. Big surprise. Hikey hikey. Klockan tickar över till 43 och min kompis stannar för att spy. Det kommer inget men hans mage är kokt. Vi går upp till toppen av backen och svänger in i skogen, det är 4 km kvar. Nu börjar jag komma tillbaka men Magnus har träffat stora bonken. Han orkar knappt gå. Men ända stället att bli upplockad på är vid mål. Här är vi mitt i skogen. Kom igen. En fot framför den andra. Gå på. Upp med huvudet. Andas. Jag hoppas att han ska kunna springa igen, jag har energi, vi är snart framme, men nej, det blir hajk sista fyra. Vi klockar in på totalt 47,91 km, 6 timmar 42 minuter. Ändå helt ok.

Det visar sig att kartnålen jag skickat till vår skjuts har landat en bit bort så mitt extravatten dröjer lite. Men vi är ju vid en källa så jag joggar ner till vindskyddet och sen vidare in till vattnet. Nog känns det att jag gjort nästan 48 km men jag har fortfarande energi kvar. Det känns bra. Men vattnet i källan ser sådär ut så jag joggar tillbaka upp till parkeringen och kommer fram ungefär samtidigt som bilen.

Efterspelet känns inte så dumt, trots att jag var enormt undertränad för löpning. Konditionsmässigt är det helt ok, men benen är slut. Jag tar Emil med mig till Center Syd och käkar på Max för att få i mig lite snabba kalorier och en sväng till Maxi för kvällssnacks. Det funkar men jag är inte snabb och några av tårna protesterar. Det har inte blivit mer än kanske femton rundor totalt sen maj, två stycken runt två mil men annars bara 8-12 km styck så den man ligger med får bädda, etc. Nu väntar väl lite post-race-blues och sen vidare till nästa utmaning.

(Det här inlägget postades också i en liten annan version på Happyride.se, här: https://happyride.se/forum/threads/ot-run-forrest-run-happys-egen-loepartrad.1454174/page-38)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.