Hoka Torekov-Båstad
Igår var det äntligen dags för första upplagan av Torekov – Båstad. Jag har inte sprungit organiserat sen Lundaloppet 2019 och innan dess bara nån gång och ingen av dem har varit nåt jag gjort seriöst utan mer som en kul grej med kompisar.
Torekov-Båstad var tänkt att vara i mars egentligen men blev framflyttat för, ja … ni vet. Sträckan är ju lite magisk bara i sig och när min gode vän Magnus (se här och här) sa att han skulle springa loppet för typ ett år sen så hängde jag på. En halvmara kan man ju snyta ur sig en eftermiddag tänkte jag. Att det var övervägande stig gjorde ju också att jag med mitt prestationshuvud kunde ta det lite lugnt, jag kunde ju inte trycka på så hemskt, utan jag kör det som träning inför vår Skåneleden-tur istället (del 1).
Sen flyttades racet så helt plötsligt fick jag rätt mycket träningsmöjlighet innan det blev dags. Och så har det liksom slunkit ur huvudet lite med allt annat som har hänt på sistone.
Men förra helgen blev det plötsligt verklighet igen. Jag har haft lite hatkärlek till organiserad motionssport ganska länge för jag har haft svårt att släppa mina egna tidigare prestationer. Men antagligen har det gått ganska bra sista två, tre åren för just nu kändes det bara kul. Pirrigt men kul. Och istället för att ta det som ett träningspass bestämde jag mig för att faktiskt göra en tävling av det. Så ingen väst, inget vatten, bara ett par gels, en soft cup och klockan. Drömmen var att komma in under två timmar men efter veckans bangenomgång förstod jag att det inte var möjligt (för mig). Dock satte jag målet att lägga pulsen högt i tempozon första halvan och sen öka efter den långa backen. Så jag justerade vad jag kunde se på klockan så jag bara såg tid, distans och puls.
Morgonen gick väldigt smidigt, tog en timme med frukost och kaffe, drog på mig kläderna och drog iväg för att tanka och hämta upp Magnus. Sen en knapp timme i bilen till Båstad. Väl där fanns det volontärer som vinkade in oss hela vägen till första lediga parkeringsplatsen. Very nice. Efter det fick vi en liten promenad i morgonkylan till mållinjen på stranden för att hämta nummerlappar. Lite toapaus, lite smygkik på Hokas nya skor och sen tillbaka till bilen för att lämna jacka, fixa nummerlappen och hoppa på bussen till Torekov och start. Även detta var otroligt smidigt ordnat, man bara slussas runt och hamnar rätt.
Min start gick klockan 11 och bussen var framme en halvtimme innan vilket blev perfekt för en schysst uppvärmning och en (två) nervöskiss innan det var dags. Eftersom jag aldrig sprungit så här långt organiserat kände jag att jag hade dålig koll på hur fort folk i gemen springer så jag kände mig lite osäker på var jag skulle ställa mig. Jag valde att stå i den främre tredjedelen av klungan men ändå i bakkant av den (så att säga). Det innebar att jag fick springa om ganska många första sex, sju kilometrarna. Det var lugnt men en bra lärdom. Inget som egentligen saktade ner mig nånting, jag fastnade aldrig bakom nån utan det var stort och öppet fram till man börjar klättringen upp mot Hovs Hallar.
Precis vid havet var det väldigt härligt att springa, genom hagar och över klapperstensfält (folk i gemen kan inte springa över sten tydligen för här passerade jag måååånga). Jag försökte hålla pulsen runt 155 men jag snittade stadigt 160 (på gränsen mellan zon 3 och 4). Eftersom jag i princip inte kört en tvåtimmars maxeffort på ganska länge hade jag ingen aning om huruvida jag borde ligga över eller under 160 för att inte stupa innan mål men det kändes bra så jag hoppades att det bara var lite racenerver och att det skulle hålla hela vägen.
Sen började backarna. Första biten var brant som katten och strax kom det ett parti där man behövde använda händerna också. Kul ju! Sen kom man upp till grusvägen som ledde till första vätskestationen. Där tog jag två kanelgifflar, ett glas enervit och ett glas vatten to go. Det är inte helt lätt att dricka ur en mugg när man springer, men det är inte helt omöjligt. Det är däremot skitsvårt att äta kanelgifflar när man springer i uppförsbacke. Och uppförsbacken fortsatte en knapp kilometer till i lagom lutning och på gräs.
Sen börjar loppets tuffa bit. Det är otroligt tekniskt, lerigt och brant. Det var i princip power walk både ned och upp. Den långa backen är ca 100 hm på typ 1,5 km och där det är som brantast var det dessutom riktigt lerigt. Jag önskade mig ett par andra skor precis där, men det hade definitivt varit fel val på resten av banan. Över lag jag är nöjd med tempot och plötsligt var man uppe (och där satt en kul skylt där det stod typ ”Ta en selfie, du har nu klarat loppets tuffaste backe”).
Tekniska nedförslöpor är tydligen nåt jag är mycket bättre på än andra. Så här kom jag ikapp och om alla som jag tappat i uppförsbacken och hade roligt under tiden. Sen spottades vi ut på asfaltsvägen ett par kilometer (och fler höjdmeter) där jag tappade lite mark till de där jag just sprungit om igen. Men inte så mycket, jag lyckades hålla dem i närheten och strax kom vi till andra vätskedepån. Samma strategi som på första, först Enervit, sen vatten och två gifflar, gjorde att jag var först ut av oss som kom in tillsammans. Det var nedförsbacke efter den här depån och det var mycket enklare att käka gifflar där men helt omöjligt att dricka vatten. Aldrig får man vara riktigt nöjd.
Härligt soldis
Nån halvkilometer eller så senare svängde man in på sista skogssträckan. Det gick upp och ner och det var mycket lera men breda, fina stigar så här kunde man trycka på. Det gjorde jag inte, men man kunde.
Sen kom jag fram till en backe när jag plötsligt sa att nej, nu tänker jag inte springa upp för fler backar, nu går jag. Och det visade sig vara sista backen. Typiskt. Men där kommer man ut på en asfaltsväg som är rätt brant nedför och där var det bara att släppa på. Även här sprang jag ikapp och om ett helt gäng folk som sprang mycket långsammare nedförs. Min högra stortå skrek på mig att också springa så långsamt men jag sa bestämt till att ”nej, du får helt enkelt skärpa dig, tiden är viktigare än din nagel, och det planar ut snart så låt mig vara”. Det planade ut runt 18,5 km och sista biten var i princip platt och grusväg till mål. Här nånstans slutade jag fungera. Kroppen sprang fortfarande, jag hade bra hållning, men jag var slut. Jag visste i huvudet att det är max en kvart kvar, blunda och håll i, så det gjorde jag. Men oj vad långt det är mellan kilometerskyltarna nu.
Runt 20,5 km kände jag att jag inte kunde blunda och hålla i längre så då gjorde jag ett aktivt val att sakta ner lite. Kollar jag på Strava nu så syns det inte att jag saktade ner men det gjorde jag. Tror jag. Det kändes så i alla fall. Han som legat i bakhasorna sprang nu om också så nog saktade jag ner. Och där borta är mål, 400-ish meter kvar. Ett varv på banan bara kvar, det klarar jag. Och det gjorde jag ju så klart. Officiell tid 2:12.29 vilket jag är otroligt nöjd med. I mål fanns Enervit, vatten och kanelgifflar. Och chips. Strålande, härliga, krispiga chips.
Helt kokt i mål men utan att tappa tempo. Snittpuls 160 så det funkade, med tanke på känslan precis där så tror jag att upplägget var helt perfekt. Lite som vädret. Och organisationen. Har ni vägarna förbi i mars kan jag varmt rekommendera att springa lite Torekov – Båstad den 26:e mars.
Kanelgifflar är kanske det bästa som finns.