Lördagstur längs kusten

Äventyr / Kommentera

I förra veckan köpte jag nya skor! Och finns det nåt bättre sätt att testa nya skor än att ta med dem ut på långtur?  Självklart gör det det men det hade inte alls varit lika roligt. 

Och inte nog med det, till helgens långtur tänkte jag också prova nåt annorlunda och faktiskt göra det till en liten Instagram-grej med planerade stories och lite Q&A och sånt. Eftersom min insta är privat (min privata alltså, inte bloggens, reds anm) så var väl publiken ganska begränsad men jag tänkte att det blir en kul grej för de stackarna som är vakna och för mig också. Åtminstone för mig. Och det är ju det viktiga. Eller?

Hursomhelst så var det här en sån där tur där jag inte riktigt hade bestämt mig för vad jag ville göra. Det var planerat 35 kilometer och jag behövde vara hemma hyfsat. Men jag ville också springa nåt nytt, och nånstans där det inte är för mycket asfalt. Something had got to give. Så jag ritade mig fram och tillbaka längs kusten från Landskrona till Helsingborg och beyond utan att riktigt bli nöjd, tills jag upptäckte slingan i Råådalen som går från, ja, Råå till Gantofta och sen tillbaka igen. Om jag kopplade på den på Skåneleden från Lill-Olas i Landskrona så fick jag ihop min önskade distans även om det skulle bli lite mer asfalt än vad jag egentligen ville ha. Eh.

Som vanligt ringde klockan tidigare än vardagsmorgnar på lördagen och jag följde min vanliga rutin: en kopp kaffe, en skål yoghurt med granola och sylt, och en macka med jordnötssmör. Lite slösurfande och kanske nån YouTube-video senare var det dags att gå på toa för att sen klä på sig och åka. Det är en knapp kvart att köra till Lill-Olas hemifrån oss och det stänkte lite mer än jag önskade på vindrutan hela vägen dit. Vädret lovade svaga vindar och regn fram tills jag var tillbaka och sen uppehåll resten av dagen. Tack då. 

Jag kom fram ett par minuter senare än jag hade planerat och min planerade insta-story tog längre tid än planerat men jag kom ändå iväg bara fem minuter över sju så med lite god vilja skulle jag ändå vara hemma till 11-kaffet. När jag väl hade spänt på den nya, fina, glänsande skorna, som jag har höga förhoppningar på att bli de där som jag ska springa Tjörnarparen i, hade det slutat regna. Great success. Så med dagens första seger redan under bältet gav jag mig av.

Den här biten från Lill-Olas till Rustningshamn är en jag springer ofta. Det är nära jobbet och har ett par riktigt branta backar i mitten där man kan köra lite intervaller om man känner för att späka sig lite. Det är också otroligt vackert med Ven och danska kustlinjen i blickfånget. Och när man väl börjar trampa på här så är avstånden inte särskilt långa. Det är knappt fem kilometer till Ålabodarna, inte ens en mil till Rydebäck, och knappt tolv till hela vägen till Råå. Och nästan hela tiden ser man hamnen i Helsingborg sticka ut som en dålig liknelse längre fram så det känns som att man nästan är där. Tiden sprang förbi väldigt fort.

Redan när man kommer ut efter Rustningshamn blir det asfaltsväg ner till Ålabodarna och det är inte förrän man kommer upp på slänten efter fiskeläget som man kommer ut på stigen igen. Men vyerna man bjuds på där är fantastiska. Man springer på kanten av en brant gräsbeklädd klippa som stupar ner till rullstensstränderna nedanför. Och med så här stålgrå himmel känns det som man är nånstans mycket mer avlägset än nordvästra Skåne. Och plötsligt möter man nån som är ute och promenerar med hunden och man tas tillbaka till verkligheten igen. God morgon, hej hej.

Där klippan tar slut kommer man fram till Fortuna som ligger väldigt trevligt precis vid havet. Men av nån anledning tycker de, precis som så många andra, att asfaltsväg är det man ska ha i vårt moderna samhälle. Det passar ju å andra sidan bra för här ska jag försöka uppdatera Instagram, skriva lite, lägga in lite kul grejer i stories. Känner mig som en influencer. Har lite motstridiga tankar om den känslan. Ska nog passa på att äta nåt också. Det blev en Raspberry Almond-bar från Getraw. Den var mycket godare än vad jag förväntade mig. Såna får det bli fler av. Sköljer ner med lite sportdryck. Sen ploppar det till i mobilen. Nån har reagerat på min story! Nu känns det bra att vara influencer.

Vägen från Fortuna och in till Råå är kanske inte av mina favoriter. Det är rakt och mycket asfalt, bortsett från ett litet skogsparti precis vid Rydebäcks strand. Men det är å andra sidan pannkaksplatt så det är lättsprunget och försvinner fort. Väl inne i Råå hamn blir trottoarerna grus hela vägen upp till Landskronavägen där man korsar för att komma till Råådalenslingan. Kul, nya stigar!

Med Råån på ena sidan och ett bostadsområde nästan direkt på andra sidan känner jag nästan att det är lite märkligt att jag aldrig varit här förut. Kanske inte den mest spektakulära av vandringsleder men för att vara så nära bebyggelse är den oförskämt trevlig. Och även lite kuperad bitvis. Mycket lite, men ändå mer än kustslingan jag precis kommit ifrån. I bakhuvudet ligger det en tanke om att ta ett kort stopp på caféet i Gantofta. Det är ganska exakt halvvägs och mitt klädval för dagen har gjort att jag är lite kall nu (för tröjan var lite varm och blev snabbt svettig). Omedvetet höjer jag tempot lite. Eller, det gör jag inte, men pulsen går upp så det känns som att jag höjer tempot. Och efter en tur ner i dalen ser jag caféet. Och det är stängt. No coffee for me. Aja, jag har ju sportdryck. 

Kustlinjen från Ålabodarna
De nya, glänsande skorna
Råån
Raus kyrka nerifrån grinden

Kroppen känns bra och nordsidan av Råådalenslingan är lite mer berg-o-dal-bana. Inga höga backar men mycket mer uppför och nedför. Och en massa härliga färger, trots att himlen fortfarande har samma färg som ett grått Gripen-plan. Det tuffar på bra och jag hinner tänka på en massa trevliga saker som jag inte längre minns innan jag är framme vid Raus kyrka och tassar försiktigt genom kyrkogården. Forfarande inte helt säker på att det är rätt väg, men det var den det blev så det var väl rätt för mig. Så funkar det ju.

Nu kommer jag tillbaka på samma väg, bostadsområdet till vänster nu och Råån till höger och snart är jag tillbaka vid havet och på Skåneleden på väg hemåt. Skorna har känts otroligt bra hela vägen men nu börjar de klämma lite på min problemstortå och min problemlilltå, som båda sitter på samma fot. Min problemfot. Lilltån är inte så mycket att göra åt, den hamnar under även när jag går barfota, så den har jag offrat till skogudarna för länge sen, men stortån skulle jag gärna vilja ha i fungerande skick, utan skoprovocerat nageltrång. Jag rynkar lite på pannan och snörper på munnen. You were supposed to be the chosen ones! Förmodligen är det dags att äta lite igen, komma på andra tankar. En annan Getraw, den med choklad och valnötter. Även den makalöst god, men kanske lite fel i tiden. Jag uppskattar inte så här mustiga smaker så här långt in på en runda. Nu vill jag ha friska smaker. Skulle bytt plats på dem. Meh, det funkar ändå. Det är ju så här man lär sig.

Orosrynkan försvinner, vinden vänder upp i ansiktet när jag vänder söderut längs havet, och kilometrarna tickar på. Allt det här har jag sett idag redan, jag vet var jag ska och hur långt det är. Det här är anledningen till varför jag föredrar rundturer eller a-till-b-turer, för att få en känsla av att hela turen är en upplevelse. För det här är bara hemväg nu, inte upplevelse. En sista insta-post nånstans i Ålabodstrakten med fem kilometer kvar och sen kommer jag in i välkänt territorium igen. Över staketet, upp för de lååååånga trapporna vid Rustningshamn, ned för backen, upp för backen och sen ner till stranden och sen bara sista biten in till Lill-Olas. 

Det blev väl ändå en härlig runda? Väldigt härlig. Skorna funkade trots allt bra, tårna fick inga långvariga men och resten av kroppen kändes ovanligt fräsch. Bra betyg. Insta-grejen var också rolig, nåt jag ska testa igen kanske. Och hemma till 11-kaffet, precis som jag lovade!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.