En lördageftermiddag i Genarp

Äventyr / Kommentera

Den här veckan upptog motivation och tid en stor del av mina tankar. På schemat stod två stycken 2+-timmarspass istället för ett långpass och ett återhämtningspass. Inte för att det kändes direkt övermäktigt men jag har inte provat det förut. Det kändes lite obekvämt, någon har rubbat mina cirklar. Och sen eftersom båda passen skulle vara i mitt lagom-tempo var det lite för snabbt för att ta med Emil så det skulle bli svårt att knåpa ihop tiden utan att vara borta lite väl mycket under vår enda lediga helg under hösten. 

Så dök det upp lite eventjobb den här förmiddagen och löste det en del av mina problem för när det blev klart att jag skulle vara borta blev det enklare för familjen att boka upp annat. Det blev bio för Emil med en kompis och sen skulle de leka hemma hos kompisen. Perfekt, då kan jag göra helgens första pass till ett litet äventyr. Så jag plockade ihop en runda i mitt gamla favorit-område från när jag cyklade mountainbike och såg till att packa med springgrejer när jag åkte till Malmö för att jobba på lördagsmorgonen.

Nog för att det ibland är slitit att jobba med evenemang men när man ska upp för 35 trappsteg á 25 cm sisådär en femton gånger med vikter så börjar man ifrågasätta om de där backintervallerna verkligen var nödvändiga i torsdags. Men men, gratis träning. Så benen var lagom möra när jag parkerade mig vid Ekevallens IP i Genarp för att ge mig ut på en liten skogstur. Som tur var stod Bikefix där ute med kaffevagnen så det blev en trevlig espresso från Södra Sandbys Kafferosteri och en ny bar som jag inte testat innan (som jag dock stoppade i västen för framtida bruk).

Vädret lovade lite ostadighet men eftersom vi jobbat på bra under förmiddagen såg det ut som att jag åtminstone skulle få en del av rundan i naturligt ljus. Alltid nåt. Så jag satte av längs Skåneleden mot Häckeberga, hälsade på ett par hundägare och var bara efter ett par hundra meter ute på stigar som jag inte sett på flera år, eller alls. 

Sist jag var här var runt jul 2018 när jag var försökte komma igång att träna igen efter ett par månaders uppehåll. Då var här för att försöka hitta tillbaka till det som lockade tillbaka mig till träning igen: mountainbiking. Jag hade gett upp löpningen, oavsett hur jag försökte skadade jag mig, och jag hade väldigt lite motivation till att göra nånting, och jag var otroligt inte alls sugen på att cykla landsväg i salt och slask ännu en vinter. Förra vintern hamnade cykeln otvättad på balkongen och blev kvar där i två månader tills vädret vände eller mitt dåliga samvete fick mig att ta tag i det. Men då var det för sent, allt var ihoprostat och efter att ha betraktat den med sträng blick insåg jag att jag behövde en ny ram. Och den nya ramen var jag inte så sugen på att ta ut och misshandla som den andra. Så jag behövde lite motivation och bestämde mig för att återuppta min gamla favoritaktivitet på mitt favoritställe (inom rimligt avstånd). Så mountainbike på juldagen, det borde ju ge mig ny inspiration för året. Men det var inte så roligt. Det var kallt, blött, jobbigt, GPS:en strulade och jag var tvungen att tvätta cykeln efteråt. Inte värt. 

Idag skulle jag ut på stigar som nästan till hälften var samma som då, och ett helt gäng jag aldrig varit på varken till fots eller till hjuls. Och just den här första biten på Skåneleden har jag nog aldrig varit på innan. Efter man svängt av den gemensamma leden är det en fantastisk liten single track som går genom tät skog, över bäckar och sen breddar ut sig över trevliga hagar. Kroppen kändes bra, den är espresson var inte dum; benen behövde bara skakas ut lite så funkade de som förväntat. Sen att det var slätt och fint och väldigt lite rötter ute i bokskogen kan ju bidra till den sköna känslan också. Och inget GPS-strul. Inget utrustningsstrul alls faktiskt. Och inte var jag blöt eller frös heller. Sen missade jag en sväng och blev lite irriterad men då hade jag passerat scouterna som var ute och lekte vid vindskyddet och var tillbaka på kända stigar igen så jag visste var jag skulle.

På andra sidan vägen var en snutt av Skåneleden jag aldrig sett förut. Och den leran var så kletig att jag nästan fick se den lite närmare än jag hade önskat. Men det gick bra. Strax innan en mil skulle jag svänga av Skåneleden och in på den vita slingan, som är områdets mountainbikeled. Den skulle jag följa till stor del tillbaka var planen, förhoppningsvis utan cyklister, men med tanke på hur full parkeringen var så kändes det otroligt. 

Det fina med mountainbikeslingor är att de är väldigt slingringa och oftast mycket smalare än vandringsleder. Det gör att man känner sig väldigt snabb och tiden flyger fram. Och den här sträckan är väldigt mycket upp och ner och fram och tillbaka. Det är ganska meditativt och nåt av det bästa när man är ute och springer är när allt bara liksom bleknar. Bara jag, stigen och nästa steg. Inga tankar, inget imorgon eller igår. Och eftersom jag dessutom glömde mina hörlurar: ingen musik eller podcast. Det gör inget. Den där känslan av flow som man ibland hittar just där tar liksom bort behovet av distraktion. Det här är varför jag älskar att springa.

Sen dyker det upp en cyklist plötsligt och jag kommer tillbaka till verkligheten. Den där jag är lite mer andfådd än jag kanske hade planerat, höften stramar lite, pappret på mina bars svischar lite högre än vad jag önskar och den där rösten i huvudet som tycker jag är klar vaknar till. Bleh. Samtidigt handlar det ju lite om att övervinna det där. Det bekväma. Så att när jag kommer tillbaka till det bekväma så kan jag njuta mer av det. Lite som en Nogger eller en Ferrero Rocher. Man börjar med det där goda på utsidan för att komma åt det där ännu godare på insidan. Om man bara äter det goda på insidan så smakar det till slut inte lika gott.

Men ofta ska det ju sägas att jag, trots allt, gillar att springa. 

Jag tar den där nya baren som smakade kola och jordnötter och promenerar mig upp för sista lilla knölen innan grusvägen. Härifrån ska jag ut på en gammal goding och nu märks det att det var ett tag sen jag var här. Det står inga träd kvar där stigen skulle gå in. De ligger staplade fint längs vägen och luktar så där fantastiskt som nysågad gran gör. Så det blir att svänga runt timmerhögen och se om jag kan hitta tillbaka till stigen. Det får bli ett “nja”. Jag hittade ett stycke träsk, några rejäla skogsmaskinstigar och en bäck som var sådär precis lite för bred för att hoppa över. Så den fick jag ta mig över tre gånger. Bra jobbat. Och nu var jag dessutom blöt om fötterna. Inte lite fuktig utan blöt blöt. Men sen kom jag in i skogen igen. Lite bushwacking senare hittade jag min stig. Och nu var det dags att ta på pannlampan.

Det var svårt att hitta tillbaka till flowet sen. Det blev mörkt och tydligen är de här stigarna rätt oanvända för de var bitvis svåra att hitta och mitt minne av dem är flera år gammalt så inte helt tillförlitligt. Men det är bra träning. Pannlampslöpning på okända stigar. Och när jag väl kom tillbaka till parkeringen var jag enda bilen kvar. Borta på utegymmet var det nån som gjorde lite övningar och tre mopeder kom och börnade lite på gruset men försvann snabbt. Det var jag och vinden, mina blöta kläder och gatlyktorna. Och nån typ av lugn.

Till skillnad från den där gången juldagen 2018 så kände jag mig inte tom, trött, kall, frustrerad och omotiverad. Tvärtom. Det var en skön känsla, även om det inte var den längsta, svåraste eller tuffaste turen jag gjort var det som om jag besegrat det där monstret jag inte ens visste att jag bar på. Genarp var tillbaka på den goda sida. Att det dessutom var andra gången i mina nya Salomon Ultra Glide och de funkade perfekt gjorde inte saken sämre.

Häckeberga slott i skymning

Helgens andra pass? Jo, det gick bra. Lite grusväg hemikring, lite ont i magen, lite hemlängtan och lite allmänt trött, men inget att skriva hem om. Typ så. Så två tvåmilare på en helg? Inga problem verkar det som.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.