Restweek Blues
Återhämtningsveckor är nåt jag plockat med mig sen jag började träna regelbundet på cykel och det innebär att man minskar intensitet och volym under en vecka så kroppen får en chans att återhämta sig. Jag brukar köra var fjärde vecka men det kan man ju känna av själv. Om man inte träffar sina intervallmål, sover dåligt eller känner sig ovanligt seg en vecka kan det vara ett tecken på att man kanske ska ta det lite lugnare nästa vecka.
Men återhämtningsveckor brukar också föra med sig sina egna utmaningar. Kroppen som är van vid hög belastning vet inte riktigt vad den ska göra med all extra energi och huvudet som är van vid lite extra tid att sortera saker eller stänga ute världen för att kunna fokusera på nästa steg får lite för mycket frihet. Det brukar resultera i att man mår lite sådär under viloveckorna, att man går runt med en massa energi i kroppen men känner sig trött i huvudet. Eller tvärtom. Eller bara är trött i kropp och själ. Det känns ganska absurt att när man får ordentligt med vila och inte använder en massa energi blir man istället rastlös, trött, håglös och irriterad.
Varför ska man då stå ut med det här? Varför inte bara köra på som vanligt och slippa alla dumheter? Det är ofta ganska lockande, särskilt när det är bra väder och man bara vill vara ute och springa iväg från världen en stund. Men för mig finns det ett par riktigt viktiga aspekter att tänka på:
1. Att bara köra på och förvänta sig att saker och ting löser sig är inte den bästa strategin. För mig är det en genväg till överträning. Att vara övertränad innebär att man i bästa fall inte blir bättre men normalt blir man istället sämre. Man orkar mindre, får sämre fysisk kapacitet och får depressionsliknande symptom. Och inte bara under träning utan i vardagen också och det är inte en plats jag vill tillbaka till. Så att ta en vecka i månaden (ungefär) där jag minskar träningsintensiteten signifikant gör att jag inte heller hamnar där. Även om den veckan i sig ibland ter sig som livet som övertränad.
2. När kroppen får möjligheten att att på riktigt bygga upp musklerna eller koda om nerverna eller vad katten den nu gör när man vilar så kommer man tillbaka starkare, mer uthållig, snyggare eller vad det nu är man siktar på. Det känns som en win/win situation. För mig ser jag väldigt tydlig skillnad på var min puls ligger vid olika tempon, jag kan alltså springa fortare för samma insats än innan. Så rest week blues blir då helt enkelt bara ytterligare ett träningspass, att träna knoppen att inte vara korkad. För är huvudet dumt får kroppen lida.
3. Som jag skrivit förut så är jag en person som ofta drivs av mål men när målet ligger tre, fyra månader bort är det ibland lätt att inte se skogen för alla träd. Det är helt enkelt svårt att se helheten (som jag skrev om här). Så återhämtningsveckorna fungerar som mål för mig. När jag gör det där jobbiga intervallpasset eller den där onsdagsjoggen jag inte var så sugen på så tänker jag “Done! Bara en vecka kvar” eller “Bara två tuffa pass kvar innan vilovecka” så får jag genast nåt att sikta på. Och så får jag ju dessutom en slags adventskalenderslikande nedräkning när jag grönmarkerar veckorna i mitt fantastiska kalkylark.
Men det är fortfarande drygt att lida av rest week blues (eller ja, det är nog de runt mig som lider av det) så här är vad jag brukar göra för att inte bli olidlig.
1. Gå och lägga mig i tid. För mig brukar ett tufft träningsblock också innebära att jag sover mindre. Inte för att jag inte går och lägger mig eller går upp för tidigt utan för att min kropp helt enkelt vaknar och inte vill sova mer, eller vaknar och sen inte somnar ordentligt igen. Så en eller två nätter in i återhämtningsveckan brukar jag se att sömnen kommer tillbaka. Inte alltid att jag känner mig mer utvilad kanske men jag kan se på sömntrackingen på min klocka att jag fått mer djup- och REM-sömn vilket jag tror är positivt. Mot slutet av veckan brukar jag dock definitivt känna av att jag sovit bättre. Helt klart en positiv cirkel. Och såna är man ju inte bortskämd med.
2. Se över var jag kom ifrån och var jag ska. Visst, jag kanske är lite mer irriterad eller känner mig håglös men jag får kliva tillbaka och se på helheten. Plocka fram mitt träningsschema och kolla in alla de gröna veckorna, räkna de ofyllda veckorna till mitt stora mål, planera passen som ligger framför och drömma om det där gyllene datumet (just nu den 12:e februari) när jag ska testa om alla de här veckorna gjort skillnad.
3. Ta lite extra tid med det eller de viktiga. Jag tror inte att jag normalt är (fysiskt) frånvarande (utom i slutet av träningsplaner, då tenderar det att bli lite mycket) men om jag kan t.ex. ta med mig Emil ut på en runda och leta myrstackar eller äta en flapjack så får jag å ena sidan möjligheten att praktisera nästa punkt, och å andra sidan mer tid med de som är viktiga för mig. Eller så kanske det är viktigare att skippa det där passet idag och spela lite Xbox istället. Eller boka in nåt kul museum eller restaurangbesök, unna dig lite! Återhämtningsveckan, till skillnad från de andra veckorna, är då det är ok att titta ut genom fönstret och tänka att “nog är det lite för kallt/mörkt/regnigt/dimmigt/varmt/soligt ute, jag stannar hemma idag”.
4. Inte sluta träna. Om jag inte är sjuk. Vilket är fallet den här veckan. Kul. Men att fortsätta köra sina vanliga pass med kanske halva volymen eller bara lågintensivt, eller kanske båda, gör att man kan hålla uppe den mentala vanan och ändå ge kroppen möjligheten att återhämta sig. Men för mig är det viktigt att se till att den låga intensiteten är väldigt låg. Framförallt tror jag på att träna på att släppa kraven. En lugn runda ska vara lugnare än vanligt. Kanske träna på run/walk, spring fem minuter, gå en; eller kanske springa så långsamt att jag aktivt kan fokusera på att aktivera särskilda muskler.
Så när återhämtningsbluesen dyker upp brukar jag försöka se det positiva i det. Sen får jag tänka lite på mig själv också. Se till att komma i säng, sova ordentligt, så att kroppen faktiskt får en chans till den där återhämtningen som veckan är till för. Och göra lite saker som motiverar mig, t.ex. läsa nåt bra eller ta med Emil ut på en av de där lugna rundorna och leta myrstackar eller locka honom med en flapjack (då hänger han alltid med).