Blank Strava-vecka? Not on my watch!
Fattar ni? Inte på min klocka! Haha. Kul.
Den här återhämtningsveckan blev lite mer återhämtning än planerat. Började känna mig krasslig i söndags så det var ju en bra dag att byta till vinterdäck. För det var ju snöblandat regn och mörkt. Precis som vanligt. Sen var jag sjuk hela veckan. Perfekt. Det visade sig vara en rätt seg förkylning så big whoop (inte sarkastiskt) att den kom nu. Så mot slutet av veckan tänkte jag att jag ändå får in min planerade tvåmilare innan helgen är över. Men lördag var jag fortfarande rätt seg. Det såg ut att bli en blank vecka i Strava, en av endast tre tidigare det här året.
Kompletionisten i mig ogillar saker ofärdiga. Särskilt sånt som jag själv kan kontrollera. Ett av mina små mål det här året har varit att inte ha några tomma veckor i träningsdagboken. Visst, saker händer och ibland måste man skippa eller skjuta på pass, men en hel vecka tom ska det inte vara. Dock bestämde jag det efter att jag haft en tom vecka i januari när jag deppade över att jag inte kunde springa och surade över att jag var för lat för att cykla i kylan (samma kamp varje år). Det löste jag genom att laga vår trainer när jag blev arg på mig själv för att jag kom med en massa dåliga ursäkter och sen visade det sig att jag gillade att cykla på trainer. Till en viss gräns i alla fall. Men sen drog jag på mig the big C och fick ytterligare två blanka veckor i protokollet. Där är det dock slut. Det har jag bestämt.
Så söndag kändes saker och ting ändå helt ok. Lite snorig och eftersom jag råkat kolla på lite fler avsnitt av Brooklyn Nine-nine på lördagkvällen var jag rätt seg. Dåliga ursäkter. Men det är en minusgrad och blåser femton sekundmeter. Bättre ursäkter, men ändå ursäkter. Det finns inget dåligt väder, bara fula kläder. Eller nåt. Så efter att ha svängt ihop en våffelsmet till Emil och hans kompis drog jag på mig alla vindskyddande kläder jag kunde hitta och stack ut.
Blåsigt kanske men det var soligt och ganska trevligt ute. Kroppen var inte riktigt beredd, även om benen kändes bra var pulsen högre än vanligt och det kändes lite tungt att andas. Inte helt frisk kanske. Och faktiskt mer motvind än jag väntat mig. Rundan skulle ta mig upp på åsen och sen längs åsen i medvind innan jag tog ett par kilometers nedförs. Så efter två kilometers uppvärmning i motvinden svängde jag norrut för en nätt liten tre kilometer lång uppförsbacke. Vinden, som var lite mer ost-nordost, verkade slå mig i ansiktet hela vägen bort till Sireköpinge men sen borde jag ha medvind resten av vägen. Efter Hedenborg sluttar vägen ner igen till möllan där det går tvärt uppför innan det går ner i Råådalen igen.
Det rullar på ganska bra, pulsen är fortfarande lite högre än jag önskat, men det känns ändå som att jag kan springa för evigt. Det är bra. December är ju en månad när man ändå har lite mer att göra än vanligt så då känns det bra att kunna ha ett sätt att sortera tankarna.
Och man får ta till vara på soltimmarna, även om det innebär att det drar lite in precis där jackan slutar. Det tog ett par år (kanske 35 eller nåt) innan jag lärde mig att solen faktiskt är ganska viktig för mig och min hälsa (och inte bara för att den får växterna jag äter att växa, etc.). En vinter jobbade jag treskift och den vintern råkade också vara en av de mest mulna som uppmätts. Vi hade åtta soltimmar på hela månaden där jag bodde och jag såg exakt noll av dem eftersom jag antingen jobbade eller sov. Så nu försöker jag göra det bästa av solen när den visar sig.
När jag kom ner till Sireköpinge kyrka så stannade jag för att fota (måste ju ha lite bilder till bloggen). Där sa klockan till att “nu behöver du ladda för jag orkar inte mer”. Konstigt. Den hade 16% kvar när jag stack och det brukar räcka åtminstone tre timmar. Inte idag tydligen. Kompletionisten i mig börjar gnälla lite igen. Nu måste jag ju logga med Strava-appen i telefonen och då måste jag anstränga mig en massa extra för att bara få ett inlägg istället för två på Strava. Bah. Men så blir det när man glömmer de basala behoven. Vatten, mat, värme, batteri, etc.
Jag tog mig upp för backen och hälsade på en hundrastare. Flinkmans café såg väldigt öppet ut och jag skulle nog ljuga om jag sa att jag inte funderade på en kaffe och nåt gott till. Men som den otroligt karaktärsstarka person jag är fortsatte jag upp för backen. Och sen ned för backen till 110:an. Sen var planen att ta en sväng in på grusvägen rakt över och det var där jag tänkte att jag skulle springa längs toppen på åsen bort till Rönneberga backe och sen en breezy liten nedförsbacke hem. Fast om jag hade kollat lite noggrannare hade jag nog sett att den här vägen går hela vägen ner i Råådalen och sen hela vägen upp till områdets högsta punkt. Och sen får jag en breezy liten nedförsbacke hem. Så nästa gång jag ska planera en lätt långtur en återhämtningsvecka så ska jag också kolla höjdprofilen. Sen var det ju det här med att grusvägarna inte plogas så bra. Som tur är har det ju bara smält och frusit till två eller tre gånger sista veckan så isen var bara ganska hal.
Eftersom klockans batteri nu hade tickat ner under 5% hade den också slutat logga så jag fick springa på känsla. Jag hatar att springa på känsla. Jag springer alltid mycket fortare än jag har planerat och sen blir jag trött efteråt. Fast det kanske är det som är att träna. Men allvarligt talat så har jag lite svårt att hålla lågt tempo när jag inte har pulsen att gå efter, särskilt när kroppen är så här skum som idag. Så jag gör mitt bästa och håller lagom, solen i ansiktet och skön, sval vind rakt i sidan. Backen upp till toppen är ren is så där är inte ens lönt att försöka springa. Skönt. Och utsikten från toppen är magisk, trots att det inte är nån häftig ravin eller majestätisk bergstopp.
Sista biten hem är ju rätt lugnt. Nedförs tre av fem kilometer. Men vinden har vänt till mer rakt ostlig så jag har motvind hela vägen hem. Men det gör inte så mycket. Jag fyllde i nånting den här veckan också, trots sjukdomsuppehåll, jag vann över huvudet och kom iväg trots att jag frös innan och jag blev bara lite irriterad över att jag glömt ladda klockan. Fast klockan tyckte att när vi kommit in i värmen så skulle den ha 12% batteri kvar. Dumma klocka.