En vad som inte vill?
Förra helgens långpass slutade på en liten down. Jag skrev att kroppen funkade bra men det var inte riktigt sant för nånstans där på söndagkvällen drog jag nåt i vaden och det kändes inte alls bra. Lite som en träningsvärk deluxe och jag kände igen det från tidigare och vet att det går över ganska fort. Men det är fortfarande störigt. Så jag tog, som vanligt, måndagen helt ledigt och körde över/under-intervaller på cykel på tisdagen innan onsdagens pass som var planerat till 19 km hem från jobbet. Det kändes ok men inte bra i vaden, och, sure enough, ett par kilometer in gjorde den ont. Det blev dock inte värre så jag tog mig hem i ganska hyfsat tempo. Och sen stretchade jag och hälften av smärtan försvann direkt. Så jag bestämde mig för att (gasp!) vila på torsdagen, stretcha och foam rolla och hoppas att det löste sig till helgens långpass.
Det gjorde det. Typ. Lördag morgon var det ganska tidigt, men eftersom helgen bestod av två pass på “bara” 20-25 kilometer behövde jag inte gå upp klockan fem. Halv sju känns oändligt mycket senare än fem, särskilt morgonen efter en after work. Emil hängde med upp och vi åt frukost tillsammans medan han tittade på Minecraft-videos och jag kom iväg prick halv åtta som planerat. Vaden kändes märklig, det gjorde lite ont långt in i muskeln men jag kunde ju gå och hoppa utan att känna nåt så jag tänkte köra ändå. Och i värsta fall skippa söndagen och kanske ta hela julveckan som vilovecka om det vill sig illa. Men jag skulle också ta det riktigt lugnt och backa av ordentligt även i nedförsbackarna. In till jobbet för att hämta bilen (bra planerad AW som träffar precis när jag behöver en 22 kilometers långtur dagen efter) och sen hem för lite bokföringsjobb. Kul lördag.
Den här helgen var lite mer traditionellt skånskt vinterväder med ett par plusgrader, sju sekundmeter motvind och dimma. För att få lite extra kilometer (jag har 12 kilometer raka vägen till jobbet) tar rutten mig upp på åsen norrut och sen längs med den hela vägen ut till Glumslöv där jag vänder ner mot stan. Vinden blåste rakt västerifrån så så fort jag kom upp på högsta punkten hade jag motvind i princip hela vägen tills jag vänder nedåt igen. Eftersom jag startade “mycket” senare än vanligt kändes det lite dumt att ta pannlampan men det var ju ändå mörkt första halvtimmen och jag gillar att den har rött ljus bakåt så det var i princip det jag använde den till. Alla typ åtta bilar som kom upp bakifrån såg mig i alla fall ordentligt.
Första halvan av passet var i stort samma som förra lördagen (plus ett par extra kilometer) och det var verkligen väldigt annorlunda. Den där mjuka tystnaden man får när det är snö överallt var borta och även om det verkligen inte var högljutt ute en lördagmorgon klockan åtta så känner man skillnaden. Det var lite svårmotiverat att gå upp imorse så jag lockade mig med podcast i lurarna så det gjorde inte så mycket. Men det blev väldigt tydligt hur mycket jag faktiskt uppskattar den där snöiga tystnaden som vi får så sällan här nere. More pls.
Jag höll tempot lågt, mellan 6:30 och 7 minuter per kilometer, och första sju, åtta kilometrarna kändes det verkligen direkt i vaden när jag sprang fortare än så. Bra kontrollpunkt. Och när jag väl kom ut på cykelbanan vid Glumslöv där jag vänder neråt i tre kilometer, kändes det så bra att jag kunde släppa på tempot lite grann. Bara lite, fortfarande över 6 minuter per kilometer, men det kändes fort just då, och det kändes bra i vaden. Bättre än innan jag började. Skönt! Det blev en lätt avslutning på den turen och skönt att det åtminstone inte då kändes som att jag behövde en vecka ledigt.
Det jag märkte var att när jag slappnade av i foten och lät den landa mer på mellanfoten så var det helt ok för vaden. När jag landade mer på tå så kände jag direkt att där var problemet. Får jag gissa (ja,det får jag) så skulle jag gissa att 39 kilometer i snö och sen 16 kilometer på blöta stigar på söndagen blev lite mer tålöpning än vad vaden ville ha. Generellt landar jag ganska mycket på tå, särskilt när det är tekniskt, så att ta det lite mer avslappnat är nog ganska bra nu när jag har så här mycket volym (för att vara jag). Så två pass på lättsprungen asfalt känns ändå som ett bra val.
Lördag kväll kändes fortfarande bra så jag bestämde mig helt enkelt för att köra enligt plan på söndagen. 25 kilometer, lite högre tempo, men inte högre än att jag kan fokusera på hållning och fotisättning riktigt ordentligt. Men också att ge mig själv en lugn morgon, ingen stress, ingen väckarklocka och en hel tur i dagsljus.
Sagt och gjort. Halv elva ungefär kom jag iväg. Ett lätt molntäcke hade just blåst in precis över min rutt, men solen sprack igenom då och då. Fyra, fem plusgrader och sex sekundmeter som skulle vara i ryggen en bit över halva biten. Bättre än så kanske man inte kan be om helgen innan jul. Rutten var ett par favoritvägar och ett par nya vägar och sen avslutade med ett par extra kilometer där jag måste vända bort från snabbaste vägen hem för att få in volymen. Generellt har jag inga problem med lite kringelikrokar men de ska helst ligga i början, annars finns risken att jag fuskar lite och nöjer mig. Men jag orkade helt enkelt inte försöka hitta en perfekt 25-kilometerslinga så det fick vara så.
Vaden sa ingenting till att börja med men efter en halvtimme började den bråka och jag suckade djupt. Men så tänkte jag till och såg till att slappna av i fotisättningen och så blev den tyst igen. Jag – vaden 1-0. Och jag höll ett bra tempo och en ny podcast i lurarna som höll tankarna borta (lite lärarstressad den här tiden på året) vilket gjorde att det tickade på fort, särskilt på de där lite tråkigare, större vägarna man ibland måste ta sig an emellan de där roligare. Jag har märkt att podcasts eller ljudböcker håller mig bättre underhållen än musik på de långa passen. Vet inte om det är generellt så, men musik passar bättre på mer intensiva pass.
Mest för att det var kul hade jag med mig två arraksbollar istället för vettig löparmat och hade bestämt mig för att använda dem som jag gör bars eller gels eller vad som helst. Så på timmen åt jag den första och det var en väldigt speciell känsla. Lite sådär busigt som man känner när man gör nåt man gillar som man inte borde, samtidigt som det är en av mina absoluta favoritbakverk. Eftersom det i princip bara är snabba kolhydrater tänker jag att det funkar helt ok för såna här kortare grejer. Jag tror att för fyra timmar eller mer så vill jag ha lite annat än bara socker och punsch. Men gott och kul och det funkade absolut bra. Den andra käkade jag 45 minuter senare och den var lika god. Inte lika kul dock. Nyhetens behag dog snabbt.
Runt halvvägs sprang jag ut på en lite större väg. Molntäcket hade flyttat sig men inte så mycket att jag fick se den och nu vände jag också upp i vinden. Plötsligt var det kallt. Jag visste ju att temperaturen skulle sjunka men lite vind gjorde verkligen skillnad. Tur att jag ändå packade med mig jackan. Så på med den och sen var det bara lika långt kvar. Ett par kilometer på den här vägen, lite mer bilar och vinden i ansiktet. Nu fick jag bita ihop lite, fokusera på fotisättningen och att hålla uppe tempot tills jag kunde svänga ner på den där grusvägen jag gillar. Och sen är det bara sista biten hem. Det kändes oförskämt bra faktiskt, så när jag kom till vägkorset där jagt till höger har en kilometer hem och till vänster har tre kilometer hem tänkte jag inte ens på att fuska utan rullade ut till vänster utan att ens behöva övertala mig själv.
Väl hemma började jag reflektera lite över det här. Vem är jag som kan springa 25 kilometer i 5:50-tempo utan att få ont, utan att ens bli stel, utan att dricka. Två mil till fots känns inte som en big deal när jag för bara ett par år sen aldrig hade sprungit längre än en mil. Vilken enorm moralboost man får, att allt det där man gör faktiskt gör skillnad. Så nu ska jag bara hålla i det här i sex veckor till innan jag får testa om det har varit tillräckligt för att klara av ett mycket svårare test. Here’s to hope. Och vaden? Den har fått lite löpterapi och känns bättre idag än den gjorde i fredags. Nu ska den få lite löpledigt till på onsdag innan vi tar oss an sista veckan det här blocket och den får en lågvolymsvecka mellan jul och nyår.