Löpning ska inte göra ont
Löpning ska inte göra ont. Ibland gör det ont ändå, men det ska inte göra ont varje gång. Under hela mitt liv har löpning varit ett komplement, nåt man gör när man inte kan träna nåt annat eller för att bygga grundfysik inför kommande säsong. Då har det också blivit att man kör så att man får träningsvärk efter varje pass. Det är ju skönt. Eller man springer så det river i lungorna varje gång. Då blir man starkare. Sen började jag cykla och det var mycket bekvämare träning. Man måste inte köra hundra varje gång, tvärtom var det normalt att man bara körde nåt eller några högintensiva pass i veckan. Så när jag började springa igen 2019 efter en hemsk massa års uppehåll så tog jag det tänket med mig. Och tänk, det behövde inte göra ont med löpning.
När jag var liten spelade jag fotboll, bandy, innebandy, hockey, åkte skidor, cyklade och allt sånt som man gör när man är liten. Sprang gjorde vi säkert också, men främst gjorde vi det i organiserad form under försäsongsträning och eller mot slutet av träningarna när man körde idioten eller två kilometer max eller annat skoj. Så när jag slutade med organiserad idrott var det ungefär det jag hade med mig. Löpning var kort, hårt och intensivt. Intervaller var kortare och hårdare. Och mitt nästa möte med löpning, lumpen, var egentligen inte jättemycket bättre. Det var lite längre sträckor men fortfarande väldigt mycket max. Skogsintervaller var skoj, en sprang en slinga på en halv kilometer medan den andra väntade och sen bytte vi. Eller tidsstyrda intervaller runt en fotbollsplan tills vi inte ens orkade stå. Och sen hade man ont efteråt. Och benhinneinflammationer så det sprutade ur öronen. Dock lärde vi oss ju att gå fort och långt där så där nånstans väcktes mitt intresse för vad jag nu vet är ultralöpning.
Sen, nåt år efter att jag slutat springa efter ännu en (och ännu en och ännu en) skada så hittade jag cykling. Till att börja med körde jag på precis som jag gjort med löpningen. Om jag inte är sopslut i mål har jag inte tränat tillräckligt hårt. På mountainbike funkade det, det var en helkroppsträning, särskilt som att jag vägde över 110 kg, och passen blev ungefär en timme långa. Mer orkade jag inte. Men sen köpte jag en räser och turerna blev längre och helt plötsligt, efter två månader, var jag helt färdig. Då gjorde jag som jag brukar och läste på. Överträningssymptomen passade ganska bra än. Det och en kandidatuppsats samt nytt jobb efter jul och det dröjde till april innan jag började träna igen.
Nu hade jag läst på ordentligt och började följa en träningsplan för nybörjare. En jobbig insikt, att jag inte var vältränad längre som jag varit hela mitt liv (utom så klart de senaste sju, åtta åren för jag levt i förnekelse), men nyttig. Jag var nybörjare och ett starkt pannben är inte alltid bra för hållbar träning. Det var här jag upptäckte att lågintensiv träning var nåt som funkade bra för mig och som jag faktiskt uppskattade. Men de jobbiga passen blev så mycket jobbigare på cykel för det fanns ingen smärta i vader eller knän eller höfter som stoppade mig från att ta i mer. Bara mjölksyra och syreupptagning. Träning var plötsligt inte bara ett nödvändigt ont utan nåt som jag kunde göra för att må bra men också göra för att det var kul. Ganska snart började jag också träna med puls för att bättre kunna bedöma hur hårt jag tränade. Och insåg att även när jag tog det lugnt tog jag i för mycket.
Sommaren 2015 var den första jag gjorde med riktigt strukturerad träning och det är nåt jag i större delen av livet uppskattar. När jag sen dippade på hösten 2018 och inte ville cykla mer hade jag ändå en sundare inställning till träning som jag tog med mig när jag började springa igen den vintern. Börja kort och långsamt. Kortare och långsammare än jag trodde. Det var då den där märkliga känslan dök upp. Att komma in efter en löprunda, samma runda som jag gjort en massa gånger, och inte ha ont i vaderna (ok, lite ont i vaderna, mina vader är tydligen känsliga) eller knäna eller låren. Och inte vara helt förstörd resten av kvällen eller dagen. Det var ju så här det borde vara att springa. Det ska göra ont när jag vill, alltså när jag pushar mig själv och går utanför min bekvämlighetszon, men resten ska vara skönt. Eller åtminstone inte smärtsamt.
Jag tvingade mig själv till att springa efter pulszoner, att stanna i zon 2 på de lugna passen och sakta ner och pulsen ökade, även om det innebar att jag inte fick det där temposnittet som jag ville ha (träning är ändå ingen tävling), och jag tvingade mig själv att ta minst ett pass i veckan i zon 1, vilket ofta innebar att jag fick stanna och gå med jämna mellanrum. Riktigt, riktigt långsamt. Att träna kroppen att fungera i den här intensiteten gör också att man orkar längre, klarar mer och att vara ute flera timmar blir nåt som inte längre är ouppnåeligt, eller ens jättejobbigt. Den magiska gränsen är inte längre milen eller halvmaran. Det kanske istället är nåt socialt med ett fikastopp en förmiddag. Eller en mara eller kanske till och med ett ultralopp.
När man dessutom inte har “normalont” i kroppen hela tiden blir det mycket lättare att upptäcka saker som faktiskt är början till skador. Den där värken i ländryggen är lättare att ta hand om för den sticker ut, eller den där höften som spänner konstigt märks för att det spänner vanligtvis inte i höfterna längre. Och så kan man göra nåt åt det. Eftersom det märks så tidigt räcker det ofta att man saktar ner lite eller pausar en dag extra istället för att ta tre veckor ledigt och tappa all motivation som det brukar vara för mig.
Så att sakta ner och ta det lugnt har förändrat löpningen från ett nödvändigt ont till nåt jag längtar efter. Inte alltid såklart, alla nyttiga saker är jobbiga ibland, men det är ju en del av livet. Ibland måste man tvinga latmasken ut ur bekvämlighetszonen för att växa som människa. Och ibland måste man skippa det där passet och låta latmasken ligga på soffan och titta på Brooklyn 99 en hel kväll. Det viktiga är att man behåller perspektivet; se till att du mår bra av det du gör. För mig är det viktiga att bygga upp vanor, så det är viktigt att tvinga mig själv under uppbyggnaden medan jag kan släppa på det när jag har bra vanor. Hur det funkar för dig vet bara du, testa och se! Men se till att det inte gör ont annat än när du bestämmer att det ska göra lite ont.
