Gott nytt år!

Annat, Vardag / Kommentera

Ett år har gått och ett rätt kass år på många sätt men ett väldigt bra år på andra sätt. De dåliga sakerna kommer jag inte ta upp här, dels för att ni förmodligen läst ihjäl er redan (eller är det bara jag?) och dels för att jag hellre glömmer dem som inte gjorde mig till en bättre människa. Jag kom in i 2021 med ett löfte till en vän så jag fick tvinga mig själv att träna och att träna på ett nytt sätt. Det är nåt av det bästa jag har gjort, både fysiskt och psykiskt, och det hoppas jag är det jag kommer ta med mig från 2021 in i framtiden.

Nån gång måste jag väl kunna lägga upp en bild på katterna?

Det började ganska bra, i ungefär en vecka. Sen skadade jag mig. Sen surade jag i en vecka. Sen fixade jag vår trainer till cykeln. Sen gick det ganska bra igen. Jag fortsatte min träningsplan fast med cykel istället för löpning och upptäckte att jag faktiskt tyckte det var ganska kul att cykla på trainern. Det var kallt i uterummet, ibland nedåt 15 minusgrader, men jag vill tro att det byggde lite pannben. Och sen hade jag ju köket bara fyra steg bakom mig så det kändes ganska bra ändå. Och tack vare att jag kunde jobba en del hemifrån jag lyckades bygga en schysst rutin med fem träningspass i veckan och höll det bra i knappt fem veckor.

Sen fick jag covid. Det var rätt förödande för träningen, det får man ju säga, trots att jag fick det ganska snällt. Hade hög feber och ont i halsen fredag kväll till söndag kväll ungefär men sen var jag helt utslagen och i princip sängliggande i två veckor till. Tack och lov fanns det både cykelcross och landsvägscykling att titta på, annars hade jag nog blivit galen. För nog hade jag blivit lite biten igen, cykla är ju väldigt roligt.

Efter covid satte jag igång lite försiktigt igen, läste noga på vad man ska tänka på och väntade ett par dagar extra. Det var en otroligt märklig känsla, kroppen hade massor med energi och presterade enormt bra medan jag kände mig matt, trött och håglös i huvudet. Inte nåt jag är supersugen på att prova igen faktiskt. Men återstarten gick bra och de där veckorna innan hade faktiskt gett mig en bra rutin. Och med lite god optimism började ju utesäsongen igen i mitten på mars (jo, jag har vinterkläder för cykling också men nånting säger mig att det inte hade hjälpt mig bygga upp en bra träningsrutin, dock en bra ursäktsbank). Med bara sex veckor kvar till att det var dags att uppfylla mitt löfte började det bli dags att få in lite löpning i träningen igen. Jag bytte varannat pass på cykel mot löpning och såg till att alla löppass var i skogen (eller åtminstone inte på asfalt) och i mycket lugnt tempo. Så började jag så smått förbereda mig för min längsta löptur någonsin (dittills): Skåneleden del 1.

Sommaren 2021 var ju fantastisk. Eller var det bara jag? Jag försökte mig på att cykla 20 mil för första gången på årets varmaste dag (dittills i alla fall, tror att det kanske blev nån dag som var varmare efter den sen) och sen utforskade jag nästan hela nordvästskåne samt delar av centrala Skåne på cykel (och ibland till fots). Och den extremt morgontrötte Gustaf från förr skulle nog bara skaka på huvudet och titta konstigt på mig när jag säger att det är nåt magiskt med att gå upp tidigt en lördagmorgon och ge sig ut på en lång cykeltur. Eller löptur för den delen (det var jag dock inte riktigt redo för under sommaren). 

Ett rådjur som jag jagade på en löprunda. Egentligen jagade jag honom inte utan han bara fattade inte att han kunde svänga av stigen.

Sen satt jag där en morgon, veckan innan jag skulle ut på min riktiga första 20-milare, och hade tänkt ge mig ut och springa. Jag skickade iväg grabben på en vandringshajk med scouterna, kollade vädret och satte mig i soffan igen. Det regnade. Inte så sugen. Istället slog jag på live-streamen från UTMB, de borde ju närma sig mål nu. Eller nä, kanske inte, men det är ju alltid inspirerande att kolla på. Just då kom Mimmi Kotka upp på Grand Col Ferret, det är nollgradigt och blåser stormvindar. Och jag hade precis skippat en löptur för att det regnade lite. Där och då bestämde jag mig för att jag också vill till Chamonix och testa vad jag klarar av. Kanske inte UTMB men åtminstone nån av de kortare racen. Och det var också här jag bestämde mig för att det var dags att göra nåt åt det snart.

Hösten har präglats av träning inför att klara av Tjörnarparen 100k, främst av att bygga upp volym i löpträningen. Jag började det hela med att springa lite bättre än jag förväntade mig i det uppskjutna Torekov-Båstad-loppet men efter det har det varit lågintensivt mest hela tiden. Mina återhämtningsveckor har blivit mer återhämtning än planerat av olika anledningar och över jul och nyår har jag i princip inte tränat alls. Vilket bådar gott inför de här sista sex veckorna. Eller? Aja, det blir nog bra. Vad är det värsta som kan hända?

Mitt år i siffror:

Löpning:

Cykling:

Distans:
Total tid:
Höjdmeter:
Antal rundor:
Antal rävar siktade:
Bästa mil:
Bästa 5k:

105,8 mil
113h 13m
7970 m
81 st
4 st
48:41 (bästa sen 2004)
22:38 (ena halvan av ovan)

Distans:
Total tid:
Höjdmeter:
Antal rundor:
Antal croissanter ätna på Preem i Höör:
Längsta runda:

450,2 mil
174h 34m
28121 m
138 st

2 st
204,4 km

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.