Förra helgens långpass slutade på en liten down. Jag skrev att kroppen funkade bra men det var inte riktigt sant för nånstans där på söndagkvällen drog jag nåt i vaden och det kändes inte alls bra. Lite som en träningsvärk deluxe och jag kände igen det från tidigare och vet att det går över ganska fort. Men det är fortfarande störigt. Så jag tog, som vanligt, måndagen helt ledigt och körde över/under-intervaller på cykel på tisdagen innan onsdagens pass som var planerat till 19 km hem från jobbet. Det kändes ok men inte bra i vaden, och, sure enough, ett par kilometer in gjorde den ont. Det blev dock inte värre så jag tog mig hem i ganska hyfsat tempo. Och sen stretchade jag och hälften av smärtan försvann direkt. Så jag bestämde mig för att (gasp!) vila på torsdagen, stretcha och foam rolla och hoppas att det löste sig till helgens långpass.

Efter återhämtningsveckan var det nu dags att bygga igen. Det är det näst sista treveckorsblocket innan det är dags för nedtrappning och nu börjar det bygga upp mot många timmar i veckan. Med förkylningen förra veckan förväntade jag mig att den här skulle vara tuff på kroppen, många kilometer och ett tufft cykelpass i tisdags, men det verkar som att det är huvudet som behöver mest träning just nu. Så det blev ju väldigt intressant när vi fick snö natten mot lördag och mitt första riktiga långpass på asfalt.

Fattar ni? Inte på min klocka! Haha. Kul.

Den här återhämtningsveckan blev lite mer återhämtning än planerat. Började känna mig krasslig i söndags så det var ju en bra dag att byta till vinterdäck. För det var ju snöblandat regn och mörkt. Precis som vanligt. Sen var jag sjuk hela veckan. Perfekt. Det visade sig vara en rätt seg förkylning så big whoop (inte sarkastiskt) att den kom nu. Så mot slutet av veckan tänkte jag att jag ändå får in min planerade tvåmilare innan helgen är över. Men lördag var jag fortfarande rätt seg. Det såg ut att bli en blank vecka i Strava, en av endast tre tidigare det här året.